"Det är inte så mycket jag inte kan göra"

Dockor, statyetter, porträtt – Gizella Laurencsiks vardagsrum är fyllt av små konstverk. Och 65-åringen har gjort alltihop själv. Hon upptäckte sin passion för hantverk relativt sent i livet. ”Jag fick en halmdocka och tänkte att en sådan skulle jag också kunna göra”, minns Gizella Laurencsik. Hon började tillverka små figurer av halm. ”Det var på vintern 2001.” Gizella Laurencsik är mycket bra på att komma ihåg datum och årtal. Till exempel november 1970 som var en omvälvande tid, då hon och hennes man flyttade in i deras lilla hus i Karancsalja, en by i norra Ungern, cirka en timmes bilresa från Budapest. En annan milstolpe var 1996, när njursjukdom tvingade henne att sluta på sitt arbete. Och så förstås de datum när hennes båda söner och de fyra barnbarnen är födda.

Det senaste datum som etsat sig in i Gizella Laurencsiks minne är den 26 maj 2014, den dag hon såg en dialysmaskin för första gången.

Att fatta beslut om att genomgå dialys är ett ögonblick som förändrar hela livet. Precis som andra patienter var Gizella Laurencsik djupt orolig. Men hon bestämde sig för att vara stark och tog sig samman: ”Om andra har lyckats ta sig igenom behandlingen så klarar jag det också.” Hon hade känt till en tid att det skulle komma en dag när hennes njurar inte längre skulle fungera tillräckligt bra, och att dialys skulle bli oundviklig. Som tur var fanns det primärvårdsläkare och specialister till hands för att hjälpa henne och förbereda henne redan i ett tidigt skede.

”Jag hade gått till njurspecialister för behandling i 17 år. Sedan genomgick jag en vaskulär accessprocedur för att förbereda mig för dialys. Men jag ville skjuta upp behandlingen så länge som möjligt. Jag mådde bra och hade inga förgiftningssymptom förrän i maj 2014, när mina blodvärden blev alltmer kritiska.”

Dr Stefano Stuard tror att den övergång till dialys som beskrivs av Gizella Laurencsik är idealisk. Denne nefrolog är ansvarig för att samordna den medicinska verksamheten på Fresenius Medical Cares dialyskliniker i Europa, Mellanöstern och Afrika. Dessutom överinser han programmen för behandling av predialyspatienter. ”Målet är att se till att patienterna är väl förberedda för en njurtransplantation. Det innebär att vi måste hålla dem så fysiskt stabila som möjligt. Patienter som inte är tillräckligt anpassade till dialys på förhand drabbas ofta av hjärt-kärlkomplikationer som exempelvis kongestiv hjärtsvikt.” Sådana komplikationer utgör  hinder för en senare njurtransplantation. För att hjälpa läkare och patienter att fokusera mer på denna predialysperiod stödjer Fresenius Medical Care också nationella program i olika länder, exempelvis det ungerska nationella njurprogrammet, som har utbildat läkare och personer i riskgrupperna om ämnet sedan 2011. ”Det är ett underbart program", förklarar Stefano Stuard. Fresenius Medical Care stödjer också liknande verksamhet i Polen och Tjeckien.

Gizella Laurencsik måste nu genomgå dialys på den närliggande kliniken tre gånger i veckan. Hon åker till behandlingen direkt på morgonen kl 6, så att hon kan ägna eftermiddagarna åt att promenera med sin make i en närliggande park eller arbeta med sitt hantverk. För Gizella Laurencsik är det viktigt att hålla sig till sina vanliga rutiner. ”Mitt liv har faktiskt inte förändrats alls", hävdar hon. Hennes barn och barnbarn uppfattar henne inte som sjuk eftersom hon håller sig så upptagen i huset, trädgården och den konstnärsgrupp hon gick med i för tio år sedan. Gizella Laurencsik hoppas förstås att det ska förbli så. ”Jag har egentligen aldrig gillat långa resor" medger hon, och det är delvis därför hon tycker att det är lätt att hålla sig till sin dialysregim. ”Just nu går allt bra”, säger hon och ser sig omkring på sina små konstverk.